omläsning, 23 år senare...
Som jag berättade för någon dag sedan var ett av årets bokreafynd boken Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. En bok jag läste när jag var i 11 års åldern och som jag bara minns att jag älskade. Jag kommer ihåg att den var mystisk och innehöll ett fynd av gamla brev. Mer kommer jag inte ihåg av handlingen därför blev det verkligen en helt ny läsupplevelse för mig, jag kände inte igen handlingen alls men blev fängslad även denna gång. Jag minns att denna bok inspirerade mig till att skriva egna berättelser om gamla brev och jag tror jag har kvar dem på vinden.
Handlingen i korthet enligt wikipedia:
Maria Gripe använder sig av en allvetande berättarröst i denna bok som i detta stycke visar ett exempel på:
"Den som de här dagarna gick förbi den Selanderska gården kunde se det stilla, övergivna och litet skamfilade huset ligga där i sin halvt förvildade gamla trädgård och drömma. Det fanns ingenting här, förutom humlornas surr i rosenhäckenoch binas surrande i lindarna, som tydde på den minsta verksamhet. Om dagarna lyste solen, om natten månen, himlen stod ständigt klar över Ringaryd, och daggen föll i gräset. Allting andades stillhet och ro. "
Maria Gripe har förmåga att gripa tag om läsaren med små medel, framför allt genom att ställa frågor som leder till fler frågor kring mystiska föremål, händelser och karaktärer. Det gör att jag som läsare vill/måste läsa vidare.
Det slog mig att det har hänt en del på den tekniska utvecklingen på dessa snart 30 år sedan boken skrevs år 1988:
"Plötsligt fick hon se en underlig manick, som hängde fästad vid en krok utanför fönstret. Vad var detta?
- Det är jag...mohahahah, kom Jonas röst ur manicken.
-Nedrans unge! Annika gick och tog luren igen. Då var Jonas röst i den också. Och han lät rysningsvärd, verkligen som ett spöke. Det gick inte att få ett vettigt ord ur honom. Nu hörde hon David skrattande i luren också.
- David, vad är det här. Vad håller ni på med?
Hon berättade om manicken utanför fönstret med Jonas röst i.
-Ja, jag vet, sa David. Men han är här hos mej. Han har skaffat sej en Walkie-Talkie .
(...)
Jo, han hade fått låna den av Älg-Janne. Han behövde den för att kunna bli lite rörligare, förklarade han, och för att kunna hålla kontakten med som han sa "högkvarteret" uppe i sommarrummet. Han kunde kanske behövas på annat håll ibland, menade han. Det var alltid bra att kunna "movera". "
Jag undrar hur många av dagens 11- åringar som överhuvudtaget vet vad en walkie talkie är....Här är ännu ett citat på att boken skrevs i en annan tid:
"Nästa steg var telefonnumret. Det bhövde Jonas ingen hjälp att få fram. Han hade två upptagningar av personer som slår ett telefonnummer. Det ena gällde fru Göranssons samtal på första bandet. Det andra var skummisens när han inte fick något svar. Men på bandet hördes tydligt när han slog numret. (...) Det lät nästan som...Kunde det verkligen vara samma nummer? (...) Jonas satte på sin egen bandspelare igen och tog upp hur det lät när han själv slog alla siffrornba från 0 till 9. Sen var det bara att siffra för siffra tajma hur lång tid det tog för nummerskivan att gå tillbaka till utgångsläget. Det var enkelt. Efter en stund hade han fått fram numret. Det var riktnummer 031, Göteborg alltså. "
Jag tycker ändå boken håller än. Även om jag inte riktigt fick den där magiska känslan som jag hade när jag läste den som barn så var jag fängslad. Ska jag vara kritisk så tycker jag att Gripe ibland upprepar sig i onödan. Ger boken 4 av 5 tordyvlar för spänning och nostalgi!
Så här såg framsidan på boken ut när jag läste den som 11-åring:
